Senast uppdaterad 19-05-23
Det är med stor oro vi följer händelserna i Myanmar där militären, under överbefälhavare Min Aung Hlang, den 1 februari grep makten, proklamerade undantagstillstånd under ett års tid och frihetsberövade Aung San Suu Kyi och flertalet ur hennes regeringsparti. Landet styrs nu av överbefälhavare Min Aung Hlaing, samme man som FN-utredare pekar ut som ansvarig för brott mot mänskligheten och fördrivningen av folkgruppen rohingya. Folkets protester och civila motstånd har sedan dess varit massivt, starkt och uthålligt. I de större städerna har hundratusentals människor demonstrerat, åtskilliga yrkesgrupper har strejkat och samhället har i princip stått stilla sedan militärkuppen. Militärjuntan har av och till stängt ner internet och telenätet, vilket gjort människor isolerade både från omvärlden och från varandra. Detta är särskilt oroväckande med tanke på att en allvarlig pandemi samtidigt rasar. Demokratirörelsens massprotester och strejker visar inga tecken på att minska i omfattning, men inget tyder ännu på att militären kommer att dra sig tillbaka. Våldet från militärens sida har de senaste veckorna kraftigt tilltagit och mängder av blodiga scener kablas nu ut från Myanmar. Söndagen den sista februari började militären/polisen skjuta skarpt mot fredliga demonstranter och dödsskjutningar har nu stigit till över 700 döda och åtskilliga hundra skadade. Bara under helgen 27-28:e mars dödades över 100 personer, varav minst 7 barn, den yngsta bara 5 år gammal. Fram till nu har mer än 4000 demokratiförespråkare arresterats – politiker, journalister, advokater, aktivister, munkar, lärare, studenter och många andra yrkesgrupper. Vissa har dessa har helt ”försvunnit”. Flera oberoende nyhetskanaler har stängts ner och många journalister har gripits. Med upptrappat våld och skarp ammunition hoppas militären skrämma de prodemokratiska demonstranterna till tystnad, något som inte har verkat fungera, då protesterna fortsätter oavsett. För många i demokratirörelsen har det varit en fråga om ”Do or Die” – dvs att det inte finns något annat val än att fortsätta kämpa mot militärövertagandet och för demokrati, trots att det medför stora risker att bli dödad, svårt skadad eller fängslad.
FN och EU har reagerat kraftfullt på militärjuntans hårdföra maktövertagande i Myanmar och flera länder har nu infört sanktioner mot institutioner och företag som kontrolleras av militären. Svenska Sida har stoppat de bidrag som gått direkt till regeringsorgan, ca 10% av totalt 300 miljoner kronor, men fortsätter att stödja organisationer som arbetar direkt för demokrati och mänskliga rättigheter.
En utlösande faktor till militärkuppen tros vara att NLD i novembervalet vann ytterligare en jordskredsseger, då folket tydligt tog ställning för demokrati och mot militären. Militären har sedan dess anklagat regeringspartiet för valfusk, något som inte vunnit gehör vare sig inom eller utanför landet. De många demonstrationerna mot militärjuntan som ägt rum i större städer i landet, har hitintills präglats av en fredlig men mycket beslutsam stämning. Den civila proteströrelsen, CDM kallad, har förutom omfattande strejker och demonstrationståg, också tagit sig kreativa uttryck i form av skyltar, kläder och föremål som skapats med olika protestslogans. När utegångsförbudet trätt i kraft klockan 20.00 har människor sjungit protestsånger från sina balkonger och fönster, samma sånger som sjöngs vid studentupproret 1988, och som så brutalt slogs ner av militärdiktaturen med tusentals döda som följd. Det civila motståndet har också visat sig i form av bankande på grytor och pannor, ett traditionellt sätt att fördriva ondska i Myanmar.
I samband med gryningsräden, som kuppen kommit att kallas, infördes nattligt utegångsförbud och begränsningar i telefonnät och internet. Sociala medieplattformar, så som Facebook, har blockerats under förespegling av att de sprider desinformation, men sanningen är snarare att dessa plattformar ger omvärlden insyn. De kan också snabbt mobilisera folk till alla de protestaktioner som sedan dag ett samlat massorna mot militärkuppen. När juntaregimen stänger ner internet blir människor även avskärmade från information och oberoende media. Tillgången till internet är en förutsättning för att människor i Myanmar ska kunna åtnjuta rätten till åsikts- och yttrandefrihet och rätten till information. Internet är också nödvändigt under den pågående Covid-19 pandemin och avsaknad av internet sätter liv på spel, liksom är nödvändig för att landets ekonomi ska fungera. Juntan vill nu införa nya cyber-security lagar, där man blockerar oönskade sajter, men norska Telenor, som äger stora delar av telecomtrafiken, har protesterat mot militärkuppen och påstår att de inte tänker rätta sig efter de nya lagar som militärjuntan har infört gällande regler på internet.
Myanmar är ett av de minst utvecklade länderna i världen. Landet har i över femtio år varit en benhård militärdiktatur med en medveten strategi av förtryck, censur och isolering mot omvärlden, starkt beroende av Kinas stöd och med hårda ekonomiska sanktioner från västvärlden. De hårda restriktionerna och det allt större beroendet av Kina, var en viktig orsak till att juntaregimen ville blidka väst genom att successivt genomföra reformer för att öppna upp samhället. För att visa att man menade allvar, släpptes Aung San Suu Kyi ur den husarrest som hon placerades i redan 1989. År 2015 hölls de första demokratiska valen, vilket hennes parti National League for Democracy (NLD) vann stort och 2016 blev hon landets ledare, med titeln Statskansler. Hon har sedan dess varit omåttlig populär bland större delen av befolkningen, särskilt bland buddister från gruppen Bamar, vilket är den allra största etniska gruppen och den ledande religionen.
Efter folkmordet på den muslimska minoritetsgruppen rohingyer i västra Myanmar 2017, av FN kallat för ”ett skolexempel på etnisk rensning” då mer än 20 000 människor tros ha mördats och fler än 700 000 tvingades på flykt, har Aung San Suu Kyi’s hjältegloria fått sig en rejäl törn. Många har krävt att hon retroaktivt ska fråntas Nobels Fredspris som hon fick 1991, och Amnesty International har dragit tillbaka det hederspris hon tilldelats av dem. Omvärldens kritik mot henne har varit hård för att hon passivt har ursäktat det ”brutala förtryck och brott mot mänskligheten” som militären anklagats för. För flertalet av Myanmars 53 miljoner invånare är dock Aung San Suu Kyi fortfarande lika populär och ses som deras landsmoder och självklara ledare. Samma militär och samma överbefälhavare som är ansvarig för folkmordet på rohingyer, har också ofta anklagats för att använda sexuellt våld som vapen i de etniska krigen i Myanmars norra stater. Denna överbefälhavare, Min Aung Hlang, har alltså nu gripit makten i Myanmar, frihetsberövat Aung San Suu Kyi och hennes ministrar och utropat sig som ledare för landet.
För majoriteten av Myanmars invånarna riskerar militärkuppen få både allvarliga människorättsliga och politiska konsekvenser. Högst sannolikt kommer den att backa den utveckling som skett sedan demokratiprocessen inleddes, inte minst gällande kvinnors rättigheter. Coronapandemin har redan gjort livet svårt för många med bland annat ökad fattigdom och särskilt svårt har det varit för flickor och kvinnor, då pandemin också lett till att det könsbaserade våldet har ökat och flickors möjlighet att gå i skolan har hotats. Nu inför omvärlden åter hårda sanktioner, med baksidan av att fattigdomen ytterligare ökar.
MeSheWe har flera projekt och partnerorganisationer i Myanmar. Flera av oss har också bott och arbetat i landet och har både vänner och arbetskontakter där. Det var också i Myanmar som planerna på att grunda MeSheWe började. Vi är fast beslutna att göra allt för att de projekt och partnerskap vi har i Myanmar ska kunna fortsätta. Med den pågående Coronapandemin som påverkat särskilt flickor och kvinnor särskilt hårt, och en militärkupp som krossar drömmen om demokrati, behövs vi mer än någonsin.